Så sjöng Karl Gerhard om skådespelarparet Olof och Frida Winnerstrand. Idag är det få som minns dem, men under 1900-talets första hälft var de ett av Sveriges mest uppskattade skådespelarpar.
Olof Winnerstrand inledde sin karriär 1901 då han fick plats i Emil Hillbergs teatersällskap. 1905 kom han till Vasateatern i Stockholm där han stannade fram till 1919. Under sin tid på Vasateatern blev han en oerhört uppskattad skådespelare, känd för sin spelglädje, naturlighet och komiska tajming. Tillsammans med bland annat sin hustru Frida introducerade han flera moderna engelska komedier för den svenska publiken. 1919 gick Winnerstrand till Dramaten och där blev han en teaterns mest produktiva skådespelare. Under sina totalt 30 år vid nationalscenen gjorde han 119 roller, det vill säga 6-7 roller per år. Han behärskade det mesta; allt från allvarliga karaktärsroller till lättare komedi. På film excellerade han ofta i rollen som den godhjärtade och excentriske gentlemannen. Även privat ska han ha varit en gentleman; vänlig och välskräddad och med glimten i ögat. Efter Winnerstrands död 1956 skrev den då unge Jarl Kulle;
”Olof Winnerstrand var en modern skådespelare. Han uppträdde utan yvighet, utan stora gester. Det som kännetecknar alla hans stora roller är att det inte fanns någon falskhet. Det var en man med enbart fina egenskaper. Han beundrades av alla och inte minst i komeditolkningar var han ett föredöme. För oss unga har det alltid varit en sporre att i något avseende få liknas vid honom.”
För den som vill se Winnerstrand när han var som allra bäst rekommenderas Hasse Ekmans Medan porten var stängd som finns att streama på SFAnytime.
Frida slog sig tidigt in på teaterbanan. Redan som femtonåring började hon som elev hos Anna Lundberg och genomgick sedan Dramatens elevskola. Efter det väntade några läroår i landsorten, bland annat i Emil Hillbergs teatersällskap. Det var där hon träffade Olof, sin framtida livskamrat. Enligt en intervju som Olof gav många år senare ska det ha varit kärlek vid första ögonkastet. Regissören och skådespelaren Torsten Winge berättade 1956 om hur förtjusta unga teaterbitna pojkar var i den vackra skådespelerskan:
”Vi pojkar dyrkade den förtjusande Frida Kumlin och var nog en aning svartsjuka på den där Winnerstrand som var förlovad med vår idol.”
1903 engagerades Frida av Stockholms teaterkung Albert Ranft och sedan följde arbete vid Östermalmsteatern och Svenska teatern innan hon slutligen hamnade på Vasateatern tillsammans med Olof. På bilden ovan bär Frida en fantastisk toalett, helt enligt tidens mode. Frida var känd för sina eleganta scentoaletter och betraktades som en av tidens bäst klädda sceniska artister. Hon var dock, i likhet med många andra kvinnliga skådespelerskor, tvungen att bekosta sina scentoaletter själv. Detta kommenterar hon i en artikel i Dagens Nyheter 1912:
”Ja, de toaletterna de pina ju livet ur en! Vi har kommit in som i en riktig virvel, och nu är det omöjligt att komma loss. Först och främst sluka de halva lönen (…) och för min privata del blir jag alldeles uttröttad av klädbekymmer, eftersom jag spelar med i så gott som varje pjäs och varje gång måste hitta på något nytt. När jag därför får en ny roll (…) ser jag först efter på första sidan, och när där står ”mycket elegant” – och det gör det alltid på mina rollhäften – så sätter jag mig ner och tar mig en lipare och först sedan läser jag rollen. I den nya pjäsen ”Dumhufvudet” (…) skall jag t.ex. ha sex toaletter på fyra akter, och om jag hade pengar skulle jag gott kunna göra av med tre-, fyratusen för att få det riktigt illusoriskt. Den dyrbaraste toalett fru Winnerstrand för närvarande använder på scenen är den bruna sammetsklänningen hon bar i första akten av ”Theodore och C:o”. Tillsammans med hatten och kappan representerar den ett värde av tusen kr. Den är levererad från Nordiska kompaniet; annars tar fru Winnerstrand sina kläder från Sidenhuset. För den nya pjäsen ”Pengar” (…) har hon låtit Engelska skrädderiet sy upp en tailormade för 250 kr. Men det är inte bara själva klänningen som kostar pengar; alla de små delikata småsakerna lämnar tillsammans stora hål i börsen.”
Liksom sin make lämnade Frida 1919 Vasateatern för Dramaten. Där gjorde hon många fina uppskattade roller, men den stjärnstatus som hon hade haft på Vasateatern dalade. Under sina 24 år på Dramaten gjorde hon totalt 65 roller, hon spelade bland annat fru Åvik i Kvartetten som sprängdes och Beline i Den inbillade sjuke. Till skillnad från sin make filmade hon sällan och medverkade i endast tre talfilmer. Trots detta nådde hon ändå ut till den breda allmänheten. 1936 blev hon nämligen fru Karin Björck med hela svenska folket då Sveriges första sitcom ”Familjen Björck” hade premiär i radion. Karin Björcks make, ingenjör Gösta Björck, spelades givetvis av Olof. Totalt producerades 129 avsnitt som sändes mellan åren 1936 – 1943. Serien var oerhört populär (och blev spelfilm 1940!), men lades ner då Frida drabbades av den cancer som i december 1943 tog hennes liv. Efter hennes död kunde man i tidningen läsa:
”Då Frida Winnerstrand (…)framträdde på Stockholmsscenen vann hon från början publikens hjärta genom sin strålande charme och sitt obetvingade goda lynne. Dessa egenskaper dominerade så starkt i hennes artistiska personlighet, att man nästan glömde bort, att hon också var en i tekniskt hänseende skicklig skådespelare med driven teknik, intelligent rolluppfattning och slipad replikbehandling.”
För den som vill se Olof och Frida framträda tillsammans rekommenderas Pauline Brunius stumfilm Det glada leendet från 1921 där de spelar det äkta paret Vinner. Se filmen här. Håll även utkik i tv-tablån efter Familjen Björck från 1940 som SVT då och då sänder som matinéfilm.
