Så löd rubriken i Nya Ludvika Tidning i samband med att jag, våren 2005, blev uttagen att representera Dalarna i fotbollsturnering Cup Kommunal i Ramsele. Rubriksättaren måste ha varit en klärvoajant, för jag kände mig verkligen ensam. Vi var totalt sexton tjejer; femton från Borlänge och så jag - en målvakt från Ludvika med trasig fot. Inte för att jag var särskilt ledsen över min trasiga fot. Jag hade tajmat skadan väl och tack vare den behövde jag inte följa med på upptaktslägret.
Skadan uppstod under en idrottslektion. Vi var i slutskedet av en intensiv omgång spökboll då jag tog en kurva för snävt och min fot vek sig. Resultatet; en spricka! Det här var en torsdag och lägret skulle börja dagen därpå. Efter att ha varit på sjukhuset och röntgat foten ringde vi till min fotbollstränare som inte bara var tränare för Östansbos damlag utan också engagerad i Dalarnas fotbollförbund. Efter att pappa (som också var tränare - därav anledningen till varför han skötte snacket) berättat vad som hänt hörde jag henne säga:
“Nej, vad tråkigt! Stackars stackars Erika.”
Ja, stackars stackars mig, tänkte jag förnöjt och gladde mig åt att få spendera fredagskvällen i soffan istället för på en luftmadrass i en gymnastiksal i Malung.
Men min skadade fot räddade mig tyvärr inte från Cup Kommunal. Att tacka nej var aldrig ett alternativ, att vara med i distriktslaget var stort! Dessutom fick man en träningsoverall som det stod Dalalaget på och det var den största statussymbol som fanns. Overallen, tillsammans med en t-shirt från handbolls-SM 2002 med texten 10000 myggor kan inte ha fel - Kiruna is the shit var det absolut finaste jag hade.
De andra tjejerna i distriktslaget kände varandra, men jag kände ingen. De påminde mig om tonårstjejer i amerikanska ungdomsfilmer. De slängde med sina blonda hår, blippade på sina mobiler och skrattade. Brunbrända var de också! Jag ville egentligen inte vara med i deras gäng för vi hade inget gemensamt, inte ens hårfärgen.
Jag led inte av utanförskapet med däremot av det faktum att ledarna trodde att jag kände mig utanför och därför tyckte synd om mig. Jag listade ut att det bästa sättet att slippa detta medlidande var att konstant, och jag menar kontant, se upptagen ut. Kvällen före avresan packade jag därför ner följande i min resväska: fotbollsskor, fotbollskläder, målvaktshandskar, ombyte, tofflor, min mp3-spelare fullproppad med låtar från Loretta Lynns album Van Lear Rose och sist men inte minst - mitt nyförvärvade exemplar av Jane Austens Stolthet och Fördom som jag kommit över i skolbiblioteket. Jag hade sett serien från 1995 med Colin Firth som mr Darcy och Jennifer Ehle som Elizabeth bara några dagar tidigare och blivit förälskad i den stojiga familjen Bennet. Jag placerade mig på en strategisk plats i bussen och innan vi ens hunnit lämna Borlänge satt jag med näsan nedstucken i boken. Då och då skrattade jag till, som om jag var så uppslukad av boken att jag helt glömt bort att jag befann mig ombord på en buss påväg till Ramsele.
Stolthet och Fördom blev snart allt jag konsumerade och tänkte på. Så fort jag avslutat serien startade jag den på nytt, och boken läste jag gång på gång. Fantiserade att jag bodde på Longbourn tillsammans med systrarna Bennet, att jag fick följa med dem på baler i Meryton och på Netherfield Park. På håltimmarna använde jag mig ofta av min kontakt på insidan, idrottsläraren Britten, för att bli insläppt i datasalen där jag surfade in på fanfiction.com och plöjde påhittade historier om Lizzie, Mr Darcy, Mr Collins och de andra i Stolthet och Fördom-universumet. Även skådespelarna som spelade de ikoniska romangestalterna väckte mitt intresse. Jag såg Mr Darcy som Mr Darcy i Bridget Jones Dagbok och Mr Darcy som Valmont i Valmont. Till min stora förvåning upptäckte jag att Jennifer Ehle var dotter till självaste Auntie May i filmerna om Spiderman med Tobey Maguire i huvudrollen. Både Jennifer Ehle och hennes mor Auntie May, eller Rosemary Harris som hon i själva verket heter, är transatlantiska skådespelerskor. Det innebär att de är aktiva på båda sidor av Atlanten, i både England och USA.
Colin Firth känner i stort sett alla till (han är ju Colin Firth!), men Jennifer Ehle och Auntie May, förlåt Rosemary Harris, är kanske inte lika välkända. Rosemary Harris föddes 1927 i en liten engelsk stad med det anspråkslösa namnet Ashby-de-la-Zouch och utbildade sig vid världens främsta teaterskola; Royal Academy of Dramatic Art (gamla wannabe-teaterrävar som jag kallar skolan för RADA). I sin tidiga karriär ägnade hos sig främst åt klassisk teater och spelade bland annat Ofelia i den brittiska nationalteaterns uppsättning av Hamlet 1963. Harris var under några år gift med regissören Ellis Rabb, men skilde sig 1967 för att istället gifta sig med den amerikanske författaren John Ehle. De bosatte sig i North Carolina och där, den 29 december 1969, föddes deras dotter Jennifer Anne Ehle. Jennifer utbildade sig till skådespelare vid Royal Central School of Speech and Drama i London. Där lärde hon sig att bemästra den brittiska accenten till perfektion, en nödvändighet om man ska gestalta Storbritanniens mest älskade romanhjältinna någonsin! Jag har inte sett Jennifer Ehle i något annat än Stolthet och Fördom, men Rosemary Harris dyker upp som gubben i lådan lite varstans. Hon spelade bland annat fru Ramsay i filmatiseringen av Virginia Woolfs Mot fyren och mor Minerva Chisholm i den amerikanska miniserien The Chisholms. Den sistnämnda var förresten en förskräcklig upplevelse. Den handlar om en familj som på 1840-talet väljer att lämna sitt hem i Virginia för att flytta till Kalifornien. Under resans gång stöter de på det ena problemet efter det andra. När familjen förlorat hälften av sina medlemmar, bland annat den yngsta dottern som blir skalperad av en indian och sedan knivstucken till döds, stängde jag i vredesmod av serien. Jag har ännu inte sett färdigt serien och kommer förmodligen aldrig att göra det. Bara tanken på The Chisholms får blodet att koka.
De karaktärer från Stolthet och Fördom som gav mig mest glädje var konstigt nog inte mr Darcy och Lizzie utan istället Lizzies föräldrar mr och mrs Bennet. Aldrig tidigare hade jag stött på två så underhållande karaktärer! Jag älskade deras munhuggande, mr Bennets torra humor och mrs Bennets något överdrivna känsloutbrott. Oh, my poor nerves! Mrs Bennet spelades i tv-serien av Alison Steadman, en omtyckt skådespelerska med en lång karriär bakom sig. Hon var under några decennier gift med Mike Leigh, en av Storbritanniens absolut främsta regissörer, och tillsammans gjorde de många klassiska produktioner i vilka Steadman ofta spelade huvudrollen. Under ett besök på HMV:s stora flaggskeppsbutik på Oxford Street i London kom jag över flera av deras gemensamma projekt, bland annat tv-filmen Nuts in May från 1975.
Filmen handlar om det präktiga och naturälskande paret Keith och Candice-Marie som ser fram emot att få njuta av några dagars stilla campingsemester. De hamnar i tältet bredvid den coola idrottsläraren Ray som retar upp Keith genom att lyssna på skrålande radio. Efter att Keith skällt ut Ray mäklar Candice-Marie fred och bjuder Ray på en kopp te med massor av socker. Keith berättar att han och Candice-Marie spelar gitarr och banjo och ofta skriver låtar tillsammans. Här följer en av de pinsammaste scenerna i den brittiska tv-historien. Keith och Candice-Marie tar fram sina instrument och ber Ray lyssna till deras egenkomponerade låt I want to see the zoo. Texten är banal, gitarrspelet hemskt och Ray ser ut som om han vill sjunka genom jorden, särskilt när Keith ber honom sjunga med. Texten, som både Keith och Candice-Marie är mäkta stolta över, lyder:
I want to see the zoo she said, I want to see the zoo.
I want to take you there he said, I want to go with you.
I want to see the lions and the tigers too.
I want to see the zoo she said, I want to see the zoo.
I want to see the zoo når nästan upp till det mästerverk som jag själv skrev i årskurs 3 och som jag, under artistnamnet Lovelina, var fast besluten om att slå igenom som popartist med. Låten hette Släng inte skräp i naturen och handlade om ett rådjur som klev på en läskburk och dog.
Steadman gjorde huvudrollen i stort sett varenda Mike Leigh-produktion fram till 1994 då de gick isär. I Leighs nästföljande film spelades huvudrollen istället av Brenda Blethyn. Filmen, Sanningar och lögner, blev en stor internationell succé och Blethyn vann en Golden Globe och nominerades till en Oscar. Steadman var inte överförtjust. Det blev inte bättre av att Blethyn något är därpå nominerades till ännu en Oscar, denna gång för sin roll som den egocentrerade modern Mari i filmversionen av pjäsen The rise and fall of Little Voice. Steadman hade gjort rollen några år tidigare på teaterscenen i West End och hade hoppats att även få göra den på film. Besvikelsen ska ha varit enorm! Att Steadman och Blethyn konkurrerat och konkurrerar om samma roller är inget konstigt. Båda är födda 1946 och sprungna ur den brittiska arbetarklassen. 2005 gjorde även Blethyn rollen som mrs Bennet, denna gång i filmversionen med Keira Knightley och Matthew Macfadyen som Lizzie och Darcy. Blethyn passade på att ge sin föregångare, som kritiserats för överspel, en känga: “Mrs Bennet är ingen fånig kvinna. Hon har verkliga problem och bör respekteras”.
Mrs Bennets problem ligger i det faktum att hon har fem döttrar som hon måste gifta bort med rika män, detta på grund av att familjens egendom Longbourn är ett fideikommiss som endast kan ärvas på svärdslinjen.
Både Steadman och Blethyn åtnjuter fortfarande framgångsrika karriärer. Steadman är älskad för sin roll som Gavins tokiga mamma Pamel-a i komediserien Gavin & Stacey medan Blethyn löser brott som den egensinniga kriminalkommissarien Vera Stanhope i Ett fall för Vera.
Stolthet och Fördom har filmatiserats massvis med gånger, i olika former och på olika språk. Jag gav mig givetvis tusan på att se alla! Tv-serien från 1995 hade jag ju redan sett, och filmen från 2005 var enkel att få tag på. Jag såg den faktiskt på bio tillsammans med två kompisar. En annan känd filmatisering av Stolthet och Fördom är versionen från 1940 med Laurence Olivier som Mr Darcy och Greer Garson som Lizzie. Olivier ville hellre se Vivien Leigh (som han senare gifte sig med) som Lizzy, men det gick inte. Han fick nöja sig med Greer. Märkligt nog är Greer en absolut kopia av Rosemary Harris. Eller tvärtom kanske, då Greer är den äldre av de två. Filmen är inget vidare. Istället för att utspela sig på den engelska landsbygden i början av 1800-talet utspelar den sig på något slags bomullsplantage i amerikanska södern ungefär femtio år senare. Den är alldeles för präktig för att tas på allvar.
Min ambition att se varenda filmatisering av Stolthet och Fördom ledde mig in på många märkliga vägar. Jag genomled en Bollywood-version, en tysk version från 1960-talet och diverse amerikanska high school-pjäser. Den absolut konstigaste versionen var utan tvekan en bangladeshisk tv-serie på över 500 avsnitt. Jag såg självklart varenda avsnitt, men förstod ingenting. Jag lyckades inte ens lista ut vad karaktärerna hette. Våren 2018 satt jag och surfade lite på måfå då plötsligt en artikel dök upp: Stolthet och fördom blir brasiliansk telenovela! Med dunkande hjärta klickade jag ivrigt upp trailern. Plötsligt befann jag mig i den brasilianska djungeln. Ett hus uppenbarade sig, inte särskilt stort men ändå bekvämt. Jag förstod att det var Longbourn. En kvinna med huvudet täckt av silverfärgade korkskruvslockar störtade ut på trappen, ringde i en klocka och skrek “Meninas!”. I nästföljande scen galopperade två herrar genom en väldig kaffeodling. Det var Darcy och Bingley!
Jag bestämde mig med detsamma för att se serien. Det var lättare sagt än gjort! Jag gjorde ett försök att fejka en brasiliansk identitet, men det funkade inte. Slutligen lyckades jag skaffa ett abonnemang på en amerikansk streamingtjänst för latinamerikaner. Där kunde jag se alla avsnitt. Dessvärre sändes den bara med portugisisk text, så för att förstå dialogen var jag tvungen att översätta textraderna i Google Translate. Under det halvår som serien sändes blev jag riktigt duktig på portugisiska, kunde till och med sätta ihop hela meningar.
Brasilianska telenovelas är som inget annat. Det man önskar ska hända i vanliga tv-serier (överdramatiska saker som att folk ramlar ut för stup, blir skjutna, svimmar osv) men som aldrig händer, det händer alltid i brasilianska telenovelas. Under seriens gång var ett antal karaktärer nära döden. Mr Darcy blev dödligt sårad under en dramatisk skottlossning, Mariana (inspirerad av Marianne Dashwood) försökte dränka sig och Felisberto Benedito (mr Bennet) skadade ryggen då han föll genom hustaket. Än en gång fann jag mrs Bennet, eller senora Ofelia Benedito som hon kallas i den här versionen, mest underhållande. Kära nån, människan svimmade säkert tre gånger i varje avsnitt! Jag älskade tillfället då hon drog på sig sin gamla bröllopsklänning och sedan inte kunde få av sig den. Hon försökte med allt möjligt, men ingenting gick. Den satt stenhårt fast! Men så inträffade något förskräckligt! Elizabeta tackade nej till Fitzwilliam Darcys frieri och i ursinne slet Ofelia klänningen i bitar.
Ofelia Benedito spelades av Vera Holtz. Jag kände inte till Vera Holtz sedan tidigare, men jag förstod snabbt att hon var och är en gigant inom telenovelas. Kan man vara annat, när man haft bärande roller i produktioner som?
Den sårade besten
Kärlekens lag
Vampyr
Top Model
Nästa offer
Världens undergång
Förälskade kvinnor
Jag har faktiskt sett Den sårade besten. Den var.. intressant.
Jag sörjde patetiskt mycket dagen då Orgulho e Paixao tog slut. Det kändes som om jag hade förlorat mina bästa vänner. Den slutade givetvis lyckligt. Alla de fem systrarna gifte sig och fick varsin son. Fantastico!
Hur gick det då på Cup Kommunal i Ramsele? Jag spelade inte en minut, jag spillde ketchup på min nya overall och jag kände igen Lapplands målvakt från handbolls-SM i Kiruna (ni vet det där med 1000 myggor kan inte ha fel - Kiruna is the shit!). Det bästa på hela hela resan var hemfärden. Då kände jag mig så uppåt att jag tillät mig själv att sänka garden. Jag stoppade ner Stolthet och Fördom i resväskan, köpte lösgodis och tre Kalle Ankas pocket, och tyckte att livet var helt underbart!
Comentarios